ljusbrunt

Jag har inte svar på mycket, för mig är det inte frustrerande, faktiskt inte alls. Jag tycker det är ganska skönt att låta det vila i Guds famn, även om jag självklart ofta tar reda på saker, för visst måste man tänka, utvärdera, granska.

Det jag vet är att Gud har skapat mig och älskar mig.

Jag är inte hundra säker på vilka och vem som kommer dit och hit och häran och päran. Jag har ingen aning.

Gud kommer torka mina tårar, jag vill inte ha några tårar. Det är just nu min enda rädsla. Jag bara ber ber och ber och lägger allting på Gud. Jag tänker inte ens på vad jag kan göra, jag vet, men jag tänker inte, jag orkar inte, jag vågar inte?

Jag vågar inte. Bekvämlighet, vad jag inte tycker om det ordet ibland, oftast.

Egentligen skulle jag vilja göra så mycket, så väldigt mycket. Allting stoppar mig, främst mina egna tankar.

VAD ÄR JAG UTAN GUD?

- bajs, bajs och bajs. Ingenting.

Men det är inte det som ligger och tränger. Vad gör jag om mina nära och kära inte är med mig i slutet? Vad gör man? Vad säger man? Hur mycket ångrar man? Hur ska jag någonsin komma över det faktum att de kanske inte är med mig på grund av att jag inte vågade? Vågade? Kom igen.

Jag måste först och främst nu, söka Ditt rike.