ljusbrunt

Jesus säger i Matt.16:25

Alltså jag tror att detta ÄR min favorit-vers av det jag ännu läst i bibeln, åtminstone en av dem.

Och jag får en sådan lättnad när jag läser den, som allt faller av mina axlar. Allting som ligger o tränger, plågar, bajsar på mitt liv, kan jag MISTA,(Ja, jag tycker det här "världsliga" livet är skit och jag vill mer än allt mista det) och ett plus på det är att jag då OCKSÅ får vinna liv. COME ON.

Detta är väl mest på grund av att jag har ingen som helst attraktion till de världsliga tingen. Okej, ibland, kanske ofta. Varje dag. Men jag vill inte ha det! Jag vill så väldigt gärna inte ha det, ha något med det att göra.

Det ger mig ingen glädje, ingen tröst, och definitivt ingen lycka. Jag känner mig lika tom som jag gjorde innan, om inte ännu mer.

Varför är då detta så svårt att släppa? Jamen där är det igen, bekvämlighet. Jag ORKAR inte stiga upp ur min soffa och läsa min bibel, jag ORKAR inte öppna min mun och prata med min Gud, jag ORKAR (ännu en gång, vågar?) inte gå fram till människor och berätta om min tro och min relation.

Jag vill mista mitt liv. Jag vill mista mina tankar. Jag vill mista mitt kötts vilja. Jag vill mista mina begär. Jag vill mista allting jag har, förutom Dig.

Jag vill bara ha Dig, jag vill leva mitt liv med Dig.

Detta är min bön denna dag, och jag vet att Gud hör mig, även om jag viskar det så tyst, så tyst. Han hör mig.

Jag har inte svar på mycket, för mig är det inte frustrerande, faktiskt inte alls. Jag tycker det är ganska skönt att låta det vila i Guds famn, även om jag självklart ofta tar reda på saker, för visst måste man tänka, utvärdera, granska.

Det jag vet är att Gud har skapat mig och älskar mig.

Jag är inte hundra säker på vilka och vem som kommer dit och hit och häran och päran. Jag har ingen aning.

Gud kommer torka mina tårar, jag vill inte ha några tårar. Det är just nu min enda rädsla. Jag bara ber ber och ber och lägger allting på Gud. Jag tänker inte ens på vad jag kan göra, jag vet, men jag tänker inte, jag orkar inte, jag vågar inte?

Jag vågar inte. Bekvämlighet, vad jag inte tycker om det ordet ibland, oftast.

Egentligen skulle jag vilja göra så mycket, så väldigt mycket. Allting stoppar mig, främst mina egna tankar.

VAD ÄR JAG UTAN GUD?

- bajs, bajs och bajs. Ingenting.

Men det är inte det som ligger och tränger. Vad gör jag om mina nära och kära inte är med mig i slutet? Vad gör man? Vad säger man? Hur mycket ångrar man? Hur ska jag någonsin komma över det faktum att de kanske inte är med mig på grund av att jag inte vågade? Vågade? Kom igen.

Jag måste först och främst nu, söka Ditt rike.